Jag har haft turen att i nästan 24 år fått dela minnen och mitt liv tillsammans med båda mina mor- och farföräldrar. Onsdagen den 11/11-09 kommer vara ett datum som jag aldrig kommer glömma. Fyra blev tre. Min familj miste en älskad make, far, farfar och svärfar.

För mig var detta något nytt. Jag har aldrig mist någon som stått mig så nära. Det blev direkt ett slags tomrum inom mig när jag fick beskedet att farfar stilla somnat in och lämnat oss.

En person som jag haft vid min sida under hela min uppväxt, som jag bott på samma gård som och som följt mig under hela livet var plötsligt borta. En del av mig försvann men som med tiden kommer fyllas ut av fina minnen av farfar och det vi delat tillsammans.

Min farfar var en av de snällaste människor jag någonsin lärt känna. Aldrig har jag hört honom säga ett ont ord om någon. Har aldrig hört honom höja rösten, utan han var alltid en lugn och snäll person med glimten i ögat.

Han hade även sina ”egna” saker som för mig påminner om honom. Bland annat hans speciella sätt att hälsa med pekfingret när man mötte honom, sättet han trummade med samma finger i bordet när han funderade på något,  musiken som spelades på teven för att göra mina bröder glada, att han inte åt lök,hur han alltid ställde upp för mig/oss, när han med traktorn körde in på gården när man var liten, godsakerna som han kom över till oss med - ofta inlindade i en servett - då han varit och handlat för att han ville att vi skulle få smaka på något gott, hans och farmors skämtsamma men kärleksfulla jargong mellan varandra. Han hade ett hjärta av guld och brydde sig om alla andra nästan mer än om sig själv. Till och med på den sista tiden av hans liv då han själv var så pass sjuk att han knappt orkade få fram några ord var han noga med att de som besökte honom på sjukhuset skulle få sig kaffe och ha det bra.

Har nog inte riktigt förstått att jag aldrig mer kommer att få träffa denna underbara människa. Tankarna och sorgen kommer och går och sköljer över mig med tårar varvat med leenden av minnen.

Jag kommer vara evigt tacksam över att just Ragnar blev min farfar och över att han funnits med i mitt liv.

Jag älskar och saknar dig farfar och du kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

”Som en lugn och stilla bris. Tröstande och varm. Som en moders hand på öppna sår. Som en kärlek utan pris. En tanke utan harm. Vill du följa mig vart än jag går. Är du här hos mig nu. Jag lever. Och du lever inom mig. Jag ser dig när jag blundar. Jag ber dig. Vill du vaka över mig. Och välsigna varje steg jag tar.”